Allt känns hopplöst. Jag har så mycket underbart i mitt liv. Bara som det att äta lunch på stan med en av mina favoritpersoner.. Det borde få min dag att lysa. Men ändå ligger jag här och vill bara skära mig igen. Och jag gråter igen. Undrar hur länge det håller i sig denna gången.
Känner mig ensam. Ändå har jag två fina pälsbollar hos mig.
Jag vill prata med någon, men vad finns det att säga?

Önskar bara jag kunde vara normal. Inte tråknormal om det ens finns något sådant, utan normal enlig psykisk hälsa. Frisk kanske är ordet jag letar efter.
Jag vill inte sova ensam, men vem kan jag be att sova jämte mig? Hålla om mig? Det var Fidde, men vill inte utsätta honom för mer av mina psykbryt.
Ringde mamma innan för att få lite tröst. Men jag klarade inte att berätta för henne hur jag mår. Vill inte förstöra deras lediga helg.
Så ringde Fidde, för att fråga hur Zorro mår.. Började gråta men klarade inte heller för honom att berätta.. Även om jag tror han vet.
Och det är dem jag ringer när det krisar. Men orkar inte med att tynga dem mera. Så var tar jag vägen nu? Rakblad och knivar. Jag vill inte. Jag ångrar nu att jag inte tog ut sömntabletterna som läkarn på psyk skrev ut åt mig. På måndag ska jag ta ut dem. Orkar inte fler sådana här kvällar.
Jag vill le och skratta. Vara bekymmerslös. Jag vill älska mig själv igen.